Stockholms Nations Marsspex 2010

Vad skulle du ha på dig om du var en värmländsk lite halvt borttappad hemmapappa med en än så länge oupptäckt passion för att sjunga dansband?

Man går in genom Stockholm nations huvudentré, tar till höger, öppnar en dörr, går några steg nedför en trätrappa och helt plötsligt hittar man en ytterst speciell plats med minst sagt många specialiteter. Det finns inget som inte kan sökas efter i Stockholm nations teaterförråd. Trots detta förundras man ändå var gång man beger sig ner i denna underjord. Jag menar, var annars kan man stöta på alla möjliga peruker, tavlor med ytterst märkliga motiv, kläder med fläckar man varken kan eller vill gissa sig till dess ursprung, väskor och skor från stenåldern eller i alla fall från det mindre smickrande 90-talsmodet, masker, hjälmar och hattar som man aldrig kunnat drömma om, leksaker som barn aldrig kunnat leka med mm? Döm också vår förvåning när vi hittade den största rullstol som tänkas kan (se bild på Sara nedan). Det är som vi alltid har trott. Att bege sig ner till Stockens mörkare vrår betalar sig mer än väl.

/Rekvisitagruppen

Solen skiner, snön smälter och livet är underbart! Vad gör Peder Friis då kan man fråga sig? Han sätter sig i bilen, sliter med sig Martina, kidnappar Petter från sina studier och kör i full fart mot Boländerna. "Vart är vi på väg?" frågar Martina och Petter, aningen skärrade. "Vi ska gräva efter metall i Boländerna" svarar Peder. Nu går det upp ett ljus för Martina och Petter. Vi ska inhandla tenn till de fantastiska Marsspexmedaljerna.

Sagt och gjort kör vi in på Björkgatan 40 i Boländerna och kliver in på Skrotcentralen. Där möter vi några mycket hårdföra metallarbetare som högljutt frågar "Vilka är ni och vad vill ni oss?" Återigen blir Martina och Petter skärrade och nervösa då den slipade härföraren Peder sitter kvar i bilen och väntar. "Vi skulle vilja köpa lite tenn" lyckas Martina stamma ur sig. "LITE TENN! HÄR HAR VI INTE LITE TENN! VI HAR MASSOR AV TENN! MINST 40 KG MÅSTE NI KÖPA!"

Utan att någon av Martina och Petter vågar protestera allt för mycket finner vi oss grävande på baksidan i några tunnor efter tenn, Boländernas silverfärgade guld. Martina finner uppenbarligen mer än bara tenn, en solit ölburkstacka som är värd sin vikt i aluminium. Alldeles lagom till att vi har kommit halvvägs med att gräva upp vårt tenn återkommer Peder och blänger frågande på oss. "Hur mycket ska ni ha egentligen?" frågar Peder. "Vi var tvugna att köpa minst 40 kg" säger Martina. "Nonsens!" svara Peder och går in till de hårdföra metallarbetarna. Efter ungefär 10 sekunder flyger en mycket prydligt klädd Peder Friis ut genom den stängda metalldörren och landar hårt i blylådan. "Dom tyckte att vi skulle köpa lite bly när vi ändå är i farten. Med lite bly i medaljen blir den inte lika styv" förklarar Peder. Sagt och gjort plockar vi på oss lite bly och med hjärtat i halsgropen skyndar vi oss därifrån. Aningen skärrade och glada att vi har livet i behåll återvänder Martina, Peder och Petter mycket nöjda från Boländernas laglöshet med 40 kg tenn och lite bly.

Ja, ungefär så gick det till när Martina, Peder och Petter begav sig ut till Boländerna på jakt efter ädla metaller.

Nu äntligen har vi inom scenografigruppen börjat måla. Än så länge är det bara grundmålning som gäller men när vi får upp lite mer färg lovar vi att uppdatera med en liten bild! :)

Snart i alla fall!

Efter en näringsriktig, fiberrik och syltbeprydd frukost bestående av två rostade formfranskor stolpar den sponsorsökande ivrigt iväg till staden för att övertyga butiksföreståndare, restaurangchefer och hundägare om att en skänkt slant eller fralla till årets Marsspex är en klockren enkelbiljett till himmelriket. Väl nere i Uppsalas kommersiella nav varvas konditoribesök med stopp på diverse snabbmatsställen och argument om välvilja, marknadsföringspotential, gratisbiljetter duggar tätt. Givetvis görs först en blixtsnabb analys av sponsorn för att skräddarsy ett så vinnande försäljningspaket som möjligt. Efter att ha samtalat med Uppsalas samtliga butiksägare och smickrat större delen av stadens restaurangchefer, förses de alla med varsitt välskrivet, standardiserat och opersonligt sponsorbrev och med känslan av att ”Det där Marsspexet som den trevlige unge mannen talat så inlevelsefullt om måste vi ju bara sponsra”. Ett löfte om att snart återkomma för att höra om herrn eller frun vill sponsra efter att ha tänkt igenom saken, känns dem förstås betryggande.

 

En liten, liten tid (sisådär fyrtioåtta timmar) har passerat och vår protagonist skjuter böckerna åt sidan, ner på golvet, sopar ihop dem och arrangerar ett gemytligt bokbål till förmån för frusna hemlösa (ty sådana behjärtansvärda människor är marsspexmedverkande). Åter vistas han sedan nere bland pöbeln för att skörda frukterna av sitt gedigna förarbete. Tidigare besökta potentiella sponsorer betas av i rask takt. För att visa på den för dagen extra finslipade argumentationstekniken delges nedan ett smakprov på ett sponsorsöksförsök: - Hej! Jag heter si-och-så och kommer från Stockholms nation och… - Nej vi är inte intresserade – Nähä.

 

Under dagen slänger sig i stort sett samtliga tillfrågade vid den flitige studentens fötter för att få hjälpa nationsspexet men av dessa väljs endast ett exklusivt fåtal ut. Skådespelarna kan nu tryggt förvissa sig om att deras tillgång till närings- och energitillskott under veckor av repetitioner kommer att vara säkerställd i den mån man tycker att lite riskakor och typ en bit smörgåstårta till ett eftermiddagsfika är schysst. Stolt lämnar sponsorgruppen åt resten av marsspexare att fixa återstoden av arrangemanget. Vi har lagt grunden. Nu är det bara för er att finslipa och bjuda på en rad hejdundrande föreställningar!

 

/Sponsorgruppen

 

Kära bloggläsare, bloggerskor och bloggare

Det känns väl inte helt onaturligt att marknadsförarna gör sin röst hörd på denna blogg. I vanliga fall brukar det märkas en hel del vad vi egentligen sysslar med och vårt arbete får tala för sig självt, men just nu är det en hel del spännande saker som är på gång. Inom kort kommer nationen att dränkas i årets Marsspex t-shirt och såväl medarbetare som nationsengagerade kommer att sprida budskapet om det stundande spexet genom ett enkelt klädval. Dessutom har kontakt tagits med flera av de lokala tidningarna som är intresserade av vad Stockholms Nation har att bidra till Uppsalas kulturella bestånd.

Snart är det även dags för den riktigt stora stöten att genomföras då hela Uppsala kommer att få ta del av budskapet: Marsspexet 2010 Familjen Någorlunda har premiär lördagen den 27 mars i samband med Stockholms Nations Marsgasque. Därefter följer 4 intensiva föreställningar som kommmer att sätta ett rejält avtryck i nationens och Uppsalas spexhistoria.

Spänningen stiger för varje vecka som går...

/ Marknadsförarna

Här kommer ett inlägg från oss två glada teaterföreståndare och vårat entourage (Petra och Ebba). Denna vecka har bjudit på riktigt bra repetitioner, en massa garv och en hel del öl. Efter genomdraget i torsdags (som vi för övrigt är supernöjda med), bjöd Eskil på förfest. En härlig upplevelse som har kommit att bli en fin tradition, tycker även Eskils tålmodiga grannar. Vi bjuder här friskt på lite sköna bilder, notera särskilt armbrytningen mellan Petra och Debbie, modigt att våga klå en 7-åring Petra...Vidare kan ni följa det första (och sista) besöket på Oasia, notera gärna ångesten som syns på bilderna dagen efter. Nytt för i år är att vi även blivit sponsrade av ett bananföretag.

Hej för nu!

Pia och Guz

Hej blogen!

... det kommer att bli!

Marspexet 2010 kommer krypande och i och med detta drar jakten på den rätta rekvisitan igång. Här ska de rätta tillbehören till mjukispappan Lennart hittas, men också de detaljer som utpräglar en vanlig svensk familj. Vi vill ge Familjen Någorlunda bättre än bara någorlunda rekvisita. Något med en extra känsla. Något såsom Rolandz fantastiskt fina outfit samt övriga attiraljer.

För att uppnå detta ska det springas på teaterförråd runtom i Uppsala, letas, lånas, utlysas, sökas, bytas, köpas, fixas och gud vet allt. Mitt i allt detta gäller det också att tvinga sig fram i snömassorna, likt de svenska skidåkarna i Vancouver. Eller? Kanske inte fullt så muskulösa eller tränade, men med ett minst lika betydelsefullt mål. Vad gör man inte för den rätta rekvisitan? Härmed kan jag redan nu be om ursäkt för alla mail, samtal samt förfrågningar som kommer att göras från oss i gruppen till er. Allt är gjort med god avsikt.

Rekvistagruppen består av Gabriella Wegdell, Tove Jerremalm, Sara Brohage och Anna Boqvist och igår hade vi en liten egen kick-off (nej, vi nöjde oss inte med den senaste grymma kick-offen samt den uppkommande pubkvällen nästa vecka). Här diskuterades livets vässenligheter i allmänhet och givetvis rekvisita i synnerhet. Blandat med en hel del rödvin sprudlade idéerna. Såsom Rolandz och en blå gymnastikmatta. Men vad dem har med varandra att göra förtäljer inte historien.

 

Hej, hoppas ni mår gott! Det viktigaste jag har att säga är att sångare i ensemblem gärna får kämpa järnet för att hålla datumen 20-21:a mars ledigt, det är nämligen det bästa tillfället att öva sång enskilt med bandet i en replokal. Förmodligen kommer spexensemblen ha annat för sig men en sångare i taget får gå iväg till bandet efter något slags schema.

Dessförinnan kan man repa med mig eller till skiva, därefter repar man i samband med punktrep och genomdrag på scen.

Good times

Hej hej bloggen!

Först och främst måste vi bara säga hur roligt det är att ensemblen redan börjar ta till sig rollerna och spela ut, något som vi erfarit endast sker veckan innan premiär. Redan nu ser vi hur manuset har lyfts av alla skådisar, och vi ser fram emot vad premiären kommer erbjuda. 

Vi kanske ska berätta lite hur vi manusförfattare/regissörer arbetar..En vanlig dag börjar cirka klockan halv nio, med att snooza till klockan tio. Därefter brygger vi dagens första kopp kaffe och börjar bearbeta scenerna i manuset. När skrivkoman slår till fram mot eftermiddagen tvingas vi till drastiska åtgärder för att inte börja klättra på väggarna. Ur denna frustration skapades därför alteregot "Stephanie". En livsbejakande ung brunett som är slående lik Guz Hamberg. Bara en riktig man kan föra sig som en kvinna.

Höjdpunkten på dagen är när vi träffar delar ur produktionen eller börja repa på någon nation någonstans i Uppsala och då få träffa alla glada skådisar.

Förresten kan ni spana in nya numret av Holmiensis så får ni något att skratta åt. Trafficking har fått två nya ansikten - Natasha och Vladimir.

Hoppas många kan komma den 2a mars på Stockholms Nation för lite ölhäng och eventuellt en Snerkes utgång. 

Till våra familjer och vänner kan vi hälsa att vi lever och ses i april!

massa kramar

Pia & Guz